susanne

Vi har drabbats av teknikchock, den gav upp på oss. Jag vet inte om vi misshandlat den på något sätt, överkonsumerat eller bara varit allmänt jävliga mot den. Men såhär började det en dag i januari...

Lisas 2 månader gamla dator vägrade acceptera usbinsättningar. Efter en kort stid där både jag och Lisa slet våra hår, ringde desperat till datafreak (bror mi) insåg vi att datorn behöver hjälp. I våra sinnen hade vi skickat den till helvetet men djävulen är nog inte haj på usb-portar. Elgiganten her we come.
Lisa lämnar in skiten och samma dag ringer Eligantenoch säger att usb-portarna visst fungerar. Vi går dit i samlad trupp och datanissen tar fram för att visa, vips så fungerar ju inte usb-portarna (surprise!)
Datorn skickas iväg på reparation.
Några dagar senare (närmare bestämt min födelsedag) väljer min dator att packa ihop sig. Detta har hänt en gång tidigare och då hade jag turen att ha garanti kvar. Så nu sitter vi där utan datorer och inser hur jäkla beroende man är.
Så jag införskaffar mig en ny, då jag (efter 302 samtal till bror och far) insett att min kära dator sjungit på sista versen.
Där efter klappas Lisas telefon ihop. Så nu börjar jag undra vad som kommer härnäst... Jag ska vaka över min mobil som en hök för tydligen måste man betala när man köper nya och sånna där guldpengar är det ganska snålt om just nu.

Så där har vi den, den hemska historien då tekniken gav upp på Birkagatan. Jag vägrar se det som ett straff, utan mer som en möjlighet... fast jag vet inte riktigt vilken sorts möjlighet än...